Precis som 2019 så vann jag Från botten till Sockertoppen uppför Hallstaberget i Sollefteå. Ett riktigt stabilt och väl genomfört lopp för min del och precis som förr så var det ett roligt, och bra genomfört av arrangörerna från Sockertoppens IF. Jag sprang på 8:15 minuter vilket är en förbättring av mitt tidiga officiella rekord som var 8:23 minuter. Förra året sprang jag själv som ett träningsrace på 8:30 minuter. Ska tilläggas att det finns några som har sprungit snabbare än 8:15 minuter uppför Hallstaberget, d.v.s. det klassiska Hallstatestet.
Loppet gick i tryckande värme på lördagseftermiddagen, jag hade jobbat på golfbanan på morgonen så var lite trött. Hade samma upplägg för två år sedan så tänkte att det kanske var ett vinnande koncept. Lyckligtvis kunde Therese köra till Sollefteå så jag kunde få lite välbehövlig vila. Väl på plats så tog jag hand om Lova i vagnen och Therese sprang loppet. Det var två starter så det fungerade perfekt för oss så båda kunde springa. Värmde sedan upp i cirka 25 minuter, fyra minuter tröskel + två längre stegringar i öppningsfart på omkring 40 sekunder vardera. Kan inte påstå att det kändes super men så är det ganska ofta, speciellt när man prestera bra.
Som tidigare vinnare så fick jag starta i främsta ledet, det kunde jag behöva för när väl starten gick så fick jag verkligen försvara mig för att inte släppa förbi andra. Att Rasmus Hörnfeldt drog ifrån i början var ingen direkt överraskning, han är grym på flackare löpning och även uppför då han vann samma tävling men på Frösön två veckor tidigare. Efter en knapp minuts löpning så blev det brantare då vi sprang på en smalare grusväg. Hade kanske tappat fyra sekunder i början men tog ikapp det ganska snabbt när det blev brantare. Väntade att gå om efter en halv minut kanske, innan jag gick om och fortsatte borra på i mitt tempo. Hörnfeldt hängde på märkte jag men jag stressade inte upp mig utan jobbade metodiskt uppåt och framåt. Mellandelen av banan är extra jobbigt mentalt, ganska rakt och det blir successivt brantare, utan att man ser det. Men man märker det. Pulsen såg jag också var riktigt hög, låg på 95-97 % av max men tyckte ändå jag hade lite kraft kvar och var nöjd med tempot. Siffror från min Suunto 9:
- Tid: 8:10 min (oklart, men enligt min klocka. Seg start kanske)
- Distans: 1,63 km
- Snittpuls: 183 (95%)
- Maxpuls: 194 (100%)
- Höjdmeter: 215 m
Precis innan parkeringen vid Hotell Hallstaberget så går Hörnfeldt om och fick en liten lucka. Luckan växer en aning men blir nog inte mer än tre sekunder som mest. Sen är det bara en slalombacke kvar att springa uppför, 260 meter och 47 höjdmeter (17,6 % snittlutning). Jag märkte ganska tidigt att Hörnfeldt inte drog ifrån och på en kort sträcka så kom jag snabbt ikapp honom. Jag valde denna gång att gå om direkt, med drygt 100 meter kvar. Exakt på samma ställe som jag avgjorde för två år sedan. Jag märkte att jag fick lucka ner, tittade säkert bak fem gånger under den korta tiden upp till mål. Var skönt att veta att jag skulle fixa det och syran satt där den skulle uppför sista knixen och noterade på slutet 194 i puls som är min senaste notering i ett maxtest på löpning. Kan erkänna att det förstår jag. Jag låg kvar länge i mål, helt utpumpad. Fick en fot i huvudet av någon annan trött varelse så fick efter en stund försöka ta mig upp.
Jag är förstås riktigt nöjd över insatsen och att jag lyckades vinna. Det är några nyckelfaktorer som gör att jag lyckades vinna. Att jag sprungit här för och i tävlingssammanhang och dessutom vunnit tidigare var en fördel under loppet. Jag visste också att jag skulle hålla mitt tempo, vilket jag gjorde. Jag visste också att jag lyckas med spurt uppför förut på ett framgångsrikt sätt, hade även skor med grövre mönster än Hörnfeldt som jag tänkte kunde vara en fördel, även om det var gynnsamma förhållanden som torrt underlag och medvind. Kanske en aning varmt dock. Sen har jag och Hörnfeldt sprungit uppför slalombackar förut, för två år sedan när vi sprang upp till Copperhill i Åre 2019. Ett lopp som vi sprang fel tillsammans med bl.a. Johan Olsson, lyckades den gången springa ifrån Hörnfeldt. Det hade jag någonstans i bakhuvudet med under loppets gång. Vill tacka för en grym kamp, där vi njutande våra respektive styrkor och maxade våra kroppar maximalt.
Vill också tacka min familj som var på plats förstås men även klubbkamraterna och familjen Johansson där Ebba i familjen ska börja på skidgymnasium i höst. Vad vi vet som första skåning. Det trodde man inte för några år sedan när man fick höra att man inte kunde hålla på med skidåkning på elitnivån. Barriärer förflyttas. Även stort tack till Sockertoppens IF med Robin Bryntesson i spetsen, de fick även ett välförtjänt bidrag/sponsring av lokala Lions om jag minns rätt.
Nästa lopp blir på lördag då St:Olavsterrängen ska avgöras, då blir det även nerförsbackar.
Bilder tagna av Per Danielsson.
