Då var den tuffaste milen som jag nånsin har sprungit gjord, ST Hans Extreme. Det gick dessutom bra, dubbelseger där Henry kom förre mig i 10 km i herrklassen och så vann vi (Ski Team Skåne) bästa laget i tävlingen, räknat de 40 snabbaste km i de båda distanserna 5- respektive 10 km. Det var en härlig internationell blandning av vårt vinnande lag som bestod av australiensaren Henry, ryssen Ivan och Tomelilla pågarna Oskar och jag, som sagt en härligt globalt lag. Freya var också med i laget och sprang 5 km loppet som hon vann, inte illa det. Dock kunde inte hennes resultat räknas, då det krävdes ytterligare en snabbtid i 5 km loppet som sprang i Ski Team Skåne färger.

Resultat

Körde en ganska lång uppvärmning och det kändes att man är har tränat ner sig lite och inte alls pigga muskler. Inte konstigt efter senaste veckans träning, har tränat sex raka dagar nu, men imorgon blir det välbehövlig vilodag. Starten går på den tuffa 4 varvsbanan och det kändes ganska lätt den första långa stigningen och tog rygg bakom Henry och Oskar.

Efter ca: 1,5 km började jag och Oskar släppa kontakten med Henry. Var skönt det för det gick en aning för fort för min del. Gick ändå om Oskar ganska snabbt och körde sen i ett skönt bra tempo som jag lyckades hålla i knappt två varv. Hade jämna mellantider med Henry och var bara fåtal sekunder. Var redig trött och hade mer än gärna sprungit i mål efter två varv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Började få jobbigt mentalt och tappade massor på varv 3, syntes tydligt på mellantiderna. Började dessutom få lite små håll och otroligt ont i vaderna. Smärtan var obeskrivlig! Man fick stämpla precis som i orientering på två ställen på varje varv. Det var ganska störigt i början och man kom ur rytmen i löpning. Men sista halvan av loppet var det skönt varje gång man skulle stämpla och man fick vila lite, om inte fysiskt så var det mentalt skönt. Blev omsprungen i den långa stigningen ut på sista varvet och bestämde mig att borra mig fast bakom honom. Här lyckades jag vända den mentala igen och vågade tro att jag kunde slå honom igen. Ludvig Ehlorsson som sprang om mig sprang på bra först men gick tidigt om och sen var det katt och råttlek under hela sista varvet byte vi positioner ex antal gånger. Dessutom varvade vi massa andra löpare som gjorde det en aning komplicerad att vara två tillsammans. Tillslut fick han en ganska stor lucka på ca: 10-15 meter och jag tittade bak och såg att 4:an i loppet kom stormande. Brukar vara negativt att titta bak men jag lyckades lura mig själv återigen att jag bara skulle hålla undan och helt plötsligt kom jag ikapp Ludvig igen.

Vi sprang där sick- sack  mellan varvade åkare upp mot den sista brutala hänsynslösa branten. Det var knappt vi fick plats men han lyckades ändå vara precis förre mig och jag tittade bak igen och kände mig slagen av Ludvig. Av någon konstig anledning fick jag för mig att jag skulle bli 2:a och startade värsta spurten där jag flög fram som en blandning av en tysk Tiger stridsvagn och en förvirrad stressad ko som forcerade fram över den ojämna terräng och sprang rakt in i repen som skulle vara banmarkeringar. Hade dubbelseende delux! Jag lyckades med att missa att springa emellan repen och sprang rak igenom och Ludvig gjorde likadant. Vet inte om jag klättrade eller kröp under repen men Ludvig gjorde likadant och vi fick börja om spurten och var precis förre. Efter målgång vet jag att jag kröp under repen, man var helt slut och 35 sekunder efter Henry.

Väldigt nöjd över insatsen trots formen varken är bra eller dålig. Henry sprang under 33 min på SM-milen ifjor och Ludvig som jag slog idag sprang på 35 minuter i Lundaloppets ganska tuffa mil. Men det är skillnad att springa stadslopp kontra terränglopp. Sprang på 40:31 idag och det låter inte så snabbt på en mil. Men enligt arrangörerna så var loppet hela 560 höjdmeter, min klocka visade klart mindre än så. Tror det beror att det är så många som springer och kan bli en del felmarginaler. Sprang som sagt ett varv själv på uppvärmningen och då verkade som att de 140 höjdmeterna det skulle vara per varv stämde. Ungefär som att springa uppför och nerför Hallandsåsen två gånger på en mil och på 40 minuter.

Väldigt glad över att jag lyckas vinna en spurt, det har jag faktiskt aldrig gjort tidigare i tävlingssammanhang, varken på skidor eller löpning, en mental spärr som kanske har släppt nu. Tyckte det var många som såg ut som duktiga löpare innan loppet, som var små och lätta. Men Henry sa att det inte brukar vara så och han hade rätt. Både han och jag väger över 70 kg, det funkar ju. Bästa loppet nånsin men öppnar fortfarande loppen lite för snabbt som man kan se på mina mellantider. Måste springa mer för att vänja benen inför Stockholm trial om en månad. Hade väldigt ont i vaderna och fick förutom smärtsam nerjogg även cykla 20 min på trainern när jag kom hem. Tillslut stort tack till arrangörerna (Lunds ok) och alla hejaropen man fick idag. Många hejarop från de som löpte också, fick tyvärr inte fram några ord tillbaka, kom bara saliv från flabben på mig och skulle man gett sig ut på ett varv till hade nog både hjärta och lungor hoppat ur mig.

 

2	Johannes Andersson	40.31	+0.35	9.33	(2)	2.05	(3)	8.12	(2)	2.10	(5)	8.25	(5)	2.15	(7)	7.51	(3)	Johannes Andersson
	Ski Team Skåne			9.33	(2)	11.38	(2)	19.50	(2)	22.00	(2)	30.25	(2)	32.40	(2)	40.31	(2)	Ski Team Skåne

Snittpuls: 179 (93 %)

Maxpuls: 192 (99 %)