Strax innan målgång. Foto: www.fjallmaraton.se
Dags att summera eländet från tisdagens tappra men bittra försökt att ta sig an Peak Performance Vertical K, ett lopp som går från Åre by upp till Åreskutan. Eftersom jag blev 4:a förra året och att jag hade bra genrep bara veckan innan årets upplaga så hade jag stora förväntningar på mig med all rätt, hade t.o.m. tränat grenspecifikt för att klara av utmaningen och vägde in på 69,6 kilo på tävlingsdagen vilket är det lägsta jag har vägt på flera år. Det är faktiskt stor skillnad om man är lätt eller inte när man ska uppför den där toppen.
Värmeslag
Man vill aldrig skylla på något men värmen tog allt extra hårt på mig på tävlingsdagen, var visserligen liknande förhållanden när jag sprang samma sträcka i tröskelintensitet bara nio dagar innan själva loppet, då inga större problem men när det väl skulle gälla så fick jag problem. Tyckte jag drack en hel del men jag drack enorma mängder efteråt utan att bli pissnödig så därför känns som att jag hade vätskebrist redan innan start, något jag ofta få när det är varmt även om jag försöker dricka mycket, både vatten och sportdryck. Förra veckan igen hade jag 164 (85 %) i snittpuls upp på 47:58 minuter och under tävlingen så hade jag 181 (93 %) i snittpuls trots jag sprang närmare minuten långsammare. Att det ska vara så stor skillnad på nio dagar låter osannolikt och eftersom jag inte blev sjuk efteråt så kan jag bara misstänka vätskebrist under tävlingen. Träningsmängden innan tävlingen kan jag inte heller klaga på, tränade lugnt två timmar dagen innan, medan förra året hade jag tränat sju timmar den veckan innan tävlingen som även då gick på en tisdag, varav tre timmar löpning och ändå gick det att prestera bra då.
Tävlingen
Bredden av årets upplaga var klart bättre än förra året men min tid på 45:14 minuter hade ändå räckt till en 6:e plats, vinnaren Hayden Hawks är sub 28 minuter på milen så det är ju inte dåligt direkt. De tre som var snabbare än mig förra året blev i tur och ordning 2:a Petter Engdahl, 6:a Johan Lantz och 9:a Johan Persson, jag själv blev 19:e man. Starten var klart bättre än förra året men fick ändå buffla mig fram på bästa sätt i första branta stigen för att ansluta till täten på omkring 15 man innan första klättringen med rep som är strax innan den långa slalombacken som man ska ta sig an. Jag har annars väldigt svårt för de som av någon konstig anledning ska stå så jävla långt fram när de inte har kapaciteten ens att vara där framme, hur svårt kan det vara att begripa att man ställer sig längre bak om man är sämre. Nog om det men jag klarade mig hyfsad men fick ödsla onödig energi tidigt i loppet för att ta mig om dessa bromsklossar. Inga bromsklossar i slalombacken utan där var det otroligt hett och jag körde på med min springteknik och tog placering efter placering samt att jag såg pulsen var hög men intensiteten kändes helt rätt. Jag var mer eller mindre ikapp Björn Sandström och låg 6:a när man styrde sista biten upp mot Hummeln där det är som brantast med rep och allt för att kunna ta sig upp så kände jag med helt slut och fick släppa förbi mig en del och upp till Hummeln från Slalombacken tappade jag närmare 1,5 minuter kontra året innan.
Uppför trapporna efter Hummeln så var det fortsatt oerhört tungt och sen när man väl kunde börja springa igen så var benen blytunga och jag orkade knappt springa ens på platten. Efter ett tag kom Eddie Edström ikapp och förbi mig men kunde inte hålla hans fart men jag hade återhämtat mig något och kunde faktiskt ta mig framåt i hygglig fart. Detta varade fram till Kabinbanan och jag var nästan ikapp Eddie igen trots avståndet faktiskt var ganska stort ett tag. Kom då ikapp en kille och jag hakade på och det funkade ett tag men blev sen totalstum och gjorde en bedrövlig avslutning, hade inget att springa för men var totalslut ändå när man väl tog sig upp på toppen.
Givetvis inget jag är nöjd över men känner samtidigt att jag vill ditt igen och springa på en bättre tid innan det blir vinter, det ska nog gå om det inte är så varmt vilken dag som helst skulle jag tro. Hade jag fått springa om hade jag sprungit på liknande sätt igen, jag var inte där för att genomföra utan att försöka bli topp tre, rent realistiskt hade en topp sex placering varit rimligt trots det tuffa motståndet. Nedan lite data och jämförelsen mellan årets och förra årets upplaga av tävlingen.
Peak Performance Vertical K 2018
- Tid: 48:43 min
- Distans: 4,83 km
- Snittempo: 10:00 min/km
- Snittpuls: 181 (93 %)
- Maxpuls: 187 (96 %)
- Höjdmeter: 1010
Peak Performance Vertical K 2017
- Tid: 45:13 min
- Distans: 4:83 km
- Snittempo: 9:21 min/km
- Snittpuls: 176 (91 %)
- Maxpuls: 184 (95 %)
- Höjdmeter: 1018 m
Kilometertiderna + höjdmeter i parantes enligt Strava 2017 respektive 2018:
2017
- 8:46 min (216 m)
- 12:47 min (316 m)
- 8:31 min (162 m)
- 8:10 min (169 m)
- 8:22 min (152 m)
2018
- 8:12 min
- 13:52 min
- 9:38 min
- 8:52 min
- 9:11 min
Starten, blev trångt snabbt då det smalna av rejält tidigt. Foto: www.fjallmaraton.se