Peak Performance Vertikal K som jag slutade med en fin 4:e plats. Foto: www.fjällmaraton.se
Vi är nu en vecka in på det nya året och jag tänkte lite kort sammanfatta mitt år med träning 2017, bra det då jag denna dag har haft vilodag från just träning. Jag skrapade ihop 745 timmars träning under det förra året enligt funbeat fick jag ihop, jag kan ha missat att lägga till något pass eller två men cirka 750 timmar har det blivit och det inklusive styrketräning. För mig är det en gåta varför ytterst få skidåkare räknar med styrka i sin träningsdagbok, enligt mig har styrkan kanske störst påverkan på din prestation i slutändan, d.v.s. det är styrketräningen som är grunden till att du bli så stark så du kan prestera, och är en stor faktor för att undvika skador som du säkerligen skulle få om du inte styrketränar. Att man inte räknar med styrketräning i skidåkarnas träningsdagbok år 2018 är lika bakåtsträvande som FIS har varit de senaste åren med en rad olika begränsningar som har försökt hämna utvecklingen av skidåkningen, där ironiskt nog styrketräning har varit en bidragande träning som bl.a. har inneburit att fler kan och orka staka i tuffa banor och göra det med framgång. Annars kan jag tycka det viktigaste när man räknar sina träningstimmar är att man räknar på samma sätt år efter år, då man själv kan jämföra sin träning med sig själv. Jag kommer åtminstone i fortsättningen räkna med styrketräningen i min träningsdagbok oavsett vad andra tycker om det, då jag i så fall få ”fler timmar” in på träningskontot.
Ett litet sidospår kanske men 2017 har annars varit väldig upp och ner, både fysiskt och mentalt. Att jag och Zebastian hade en bra vinter 2017 är det väl knappast någon som har missat och vad det har inneburit o.s.v. Men nu handlar denna blogg om mig och min träning och om mina tävlingar. I april när jag återigen gjorde en misslyckad operation om att försöka ta bort elektronen på hjärtat som har givet mig dubbelslag från och till från i början av hösten 2016. Tack och lov har jag inte haft några större bekymmer av detta trots jag har slutat äta betablockerare och jag är glad varje dag som jag kan ge mig ut och träna. Som de nämnde i SVT under sista etappen av Tour de Ski så är det samma problem som bl.a. Alex Harvey hade drabbads av, vilket han och jag inte är ensamma om i skidåkarvärlden.
Som ni märkt hittills av detta inlägg så har jag inte riktigt hållit mig kort direkt men om ni kommit hela vägen hit så ska jag nämna tre händelser som var väldig glädjande för min del men som också gjorde mig väldig trött (förstås).
Nummer 1: Peak Performance Verical K
Efter min misslyckade operation i april hade jag dels svårt att komma igång med träningen men också motivationen och jag trodde egentligen aldrig att jag kunde träna upp hjärtat så pass mycket i tuff belastning som skulle göra mig bra igen och kunna få upp syreupptagförmågan som förr. Jag fick bakslag i slutet av maj då jag drabbades av Rosfeber och fick gå på antibiotika och missade två veckors träning men lyckades kort därpå köra ett maxtest och få 68,9 ml/kg i testvärde i början av juni månad. Sakta men säkert blev det bättre men det var inte förrän jag Green Run hemma på Tomelillas fina golfbana som jag förstod att jag var på väg tillbaka i gammal god form. Kort därpå lyckades jag springa (läs= ta mig upp på bästa sätt) Peak Performance Vertical K från Åre torg till Åreskutan, ett lopp med bra motstånd och en av många tävlingar under fjällmaratonveckan. Jag lyckades bli fyra och jag anser det som min bästa enskilda prestation någonsin.
Nummer 2: Järvloppet
En månad senare sprang jag ännu ett lopp och denna gång Järvloppet i vackra Järvsö på en dryg 21 kilometer lång riktigt kuperad bana i blandad terräng. Jag vann efter har sprungit mitt lopp lite som jag ville, började med att ha sällskap av min bror i drygt en tredjedel av loppet innan jag sprang själv och försökte öka tempot så pass mycket så jag kunde utmana banrekordet som Anders Södergren hade och har fortfarande då 2017 års lopp var förlängd en aning som gjorde att jag precis missade banrekordet men lyckades vinna och sätta dagsrekord i Trappstigen i slutet av banan där jag vann en flaska champagne som jag ännu inte har fått och än väntar på.
På väg mot vinst i Järvloppet, noterbart är downhill cyklisterna i bakgrunden. Foto: Järvloppet
Nummer 3: Åsracet
Att komma hem till Skåne och få tävla på skånsk mark igen var något som jag såg fram emot väldig mycket när jag var hemma om en kort sväng i början av oktober, det var ungefär från denna period fram tills nu som jag har känt att kroppen inte riktigt har varit lika bra som den var under senare delen av sommaren och första halvan av hösten. Men Åsracet som också var DM gick bra tyckte jag och kroppen fungerade så som jag ville, ovan dock att tävla på rullskidor och på 2:or som det gällde den oktober dagen som jag vann.
På väg mot mål i Åsracet. Foto: Björnstorps if