Hade idag tänkt åka Åsracet som jag har vunnit två gånger tidigare, 2017 och 2018. Nu blir det inte så tyvärr, då jag i natt inte kände mig helt kry. Och med alla restriktioner så var det bara att stanna hemma. Känns hyggligt bra nu i alla fall och känner mig pigg. Hade det inte varit Covid- 19 pandemi så hade jag troligtvis kört dagens lopp. Det är inte värre än så. 

Men en av huvudanledningarna var att köra loppet, nu när jag var i Skåne. Eftersom framtiden kommer ser ut som den gör så kan det säkerligen vara sista gången på länge jag har tid och få chans att köra ett DM igen. Vilket jag tycker är tråkigt, då jag representera en klubb från Skåne och har inga planer på att byta klubb överhuvudtaget. 

Att jag sen det senaste året har tävlar sparsamt har mestadels berott på slumpen. Pandemin satte stopp nio av tio tävlingar i vintras. Jag hade problem med en fot i början av förra vintersäsongen och missade därför Daniel Karlssons Minne och Bruksvallsloppet. Tidigare än så, för lite drygt ett år sedan så blev det även DNS i SM del två i Skövde. Då blev man inlagd på sjukhus med en virussjukdom, och det istället för att kunna tävla. För några veckor sedan blev det ytterligare DNS då en vad satte stopp för ett löplopp. Faktum är att jag kört fler virtuella lopp senaste året än riktiga. Det kunde jag aldrig föreställa mig för ett år sedan. Det hade ingen kunnat föreställa sig. Nu är inte idrotten hela världen men jag håller just nu på att missa mina genomsnittliga bästa två år som kondition år (som skidåkare i alla fall), som normalt är 28-30 år. För frågan är om jag inte har varit som bäst tränad under 2020 som jag faktiskt är, men har måttlig nytta av det om man inte få tävlar. Det är därför man håller på att tävla.