Målet.
Jag lyckades bli 4:a när årets upplaga av Peak Performance Vertical K avgjordes i ett soligt Åre. Jag är galen nöjd över denna prestation av många olika anledningar. Efter min andra misslyckade hjärtoperation i april månad fick jag rådet att lägga av och hålla på med något annat. Tvivlade länge men bestämde mig att fortsätta och detta utan hjärtmedicin, vilket var och framförallt fortfarande är riskabelt. Jag kan redan den här veckan få problem igen och kanske hamna på sjukhus. Jag har verkligen tvivlat på min kapacitet den senaste tiden, men har under den senaste månaden levt som om dagens lopp vore det sista jag gjorde. Har tänkt noggrant vad jag har stoppat i mig på ett sått i snudd på gränsen till ohälsosamt för att möjligt kunna prestera på topp idag. Att gå över gränsen och bli övertränat eller drabbas av ätstörningar är ständigt närvarande när man lever som en elitidrottsman, inget man ska blunda för.
Dagens lopp gick från Åre torg rakt upp till helvetet Åreskutan, en nätt liten stigning på 1000 höjdmeter. Ett lopp ut över det vanliga minst sagt och även svårt att veta hur man ska värma upp till ett sådant lopp. Kom till Åre några timmar innan loppet skulle starta. Jag mötte där upp Fia och Adam som också skulle springa idag, de sprang förövrigt redan Salomon 27K för några dagar sedan. Jag tyckte kroppen eller snarare benen kändes bra på uppvärmning, körde fem lite längre fartökningar i motbacke strax innan start.
Jag valde i år att stå lite längre fram i startledet än förra året då jag fick en dålig start. Jag kan väl inte säga att jag fick en bättre start i år. Fick köa efter några minuter löpning och bakom mig flåsade en medelålders man som hade öppnat för tok för snabbt. Jag hann tänka att det här blir ju inte så bra, men bara några minuter senare hade jag gjort en grym forcering och låg 3:a i loppet, kanske för bra forcering. Efter att köat och tappat cirka en halvminut på täten efter sådär 2,5 minuters löpning så blev jag något stressad att jaga ikapp och framförallt förbi alla i den brutala slalombacken som vi tog oss an. Kände efter den forceringen att jag nog inte skulle hålla och låg på stadigt över tröskel. Men väl i det brantaste partiet på banan som är kilometer två (316 höjdmeter) så lyckades jag faktisk dryga ifrån lite. Var 3:a upp till Hummeln på tiden 19:17 min, vilket var nästan en minut snabbare än förra året. Trodde fortfarande att jag inte skulle orka fullfölja, men allteftersom så kunde jag springa i ren glädje att jag överhuvudtaget kunde ta i igen och plåga denna kropp utan att få problem……..mer än att få brutal mjölksyra. Precis som förra året så tyckte jag kände av den allt högre höjden det blir ju högre upp du kommer. Pulsen sjönk något men benen blev stummare, dröjde inte länge innan Johan Persson sprang om mig strax innan Kabinbanan, då det bara återstod cirka 200 höjdmeter till att plåga sig igenom. Damerna som startade 15 minuter förre oss hade man hela tiden som mål att försöka plocka en efter en. Precis som förra året tog jag fel väg vid en gigantisk klippa som stod i vägen, då var det en tjej som studsade uppför denna klippa, jag tänkte göra samma sak men flög rakt in i klippan och orkade helt enkelt inte ta mig upp. Fick springa en annan runda och stressad som bara den försökte jag hålla undan mot 5:an i loppet som var skrämmande nära. Han var snäll och tyckte jag var värd att bli 4:a efter den missräkningen jag hade mot samma jävliga klippa som förra året. Kunde med nöd ta mig upp helt utpumpat i mål där jag låg bra länge. Längesen jag mådde så illa efter ett lopp.
Tiden blev fina 45:13, en tid som ytterst få svenskar har kapacitet att göra, jag slår ändå landslagsmän i ultra/bergslöpning. Helt otroligt nöjd över insatsen, över tre minuter bättre än förra året, då hade jag ändå tränat sju timmar träning innan dagens lopp hittills denna vecka. Två timmar stakning blev det på förmiddagen idag, skriver mer om det imorgon. Inte illa av en skåning som jag att ta mig upp till skutan så fort, kan också meddela att man springer inte så himla mycket av detta lopp, blir en hel del gång. Jag var 3:24 minuter efter suveräna segraren och skidåkarkollegan Petter Engdalh som bl.a. vann Salomon 27K i helgen med nästan nio minuter. Förutom besväret att bli fruktansvärt trött fick jag en belöning på 100 Euro, är väl inte så mycket svenska kronor då Euron inte är den starkaste valutan direkt men räcker väl en bit av reparationskostnaden av bilen få jag hoppas. Slutligen kan jag säga att Mattias Bångman hade rätt att jag skulle bli topp sex i dagens lopp, då han myntade det på vårt läger förra veckan. Det är såna ord som gör att man våga tro på sig själv igen. Nästa år ska jag bara lära mig starta bättre så man slipper ta igen allt vid senare tillfälle.
Siffror enligt min Suunto:
- Tid: 45:13 min
- Distans: 4:83 km
- Snittempo: 9:21 min/km
- Snittpuls: 176 (91 %)
- Maxpuls: 184 (95 %)
- Höjdmeter: 1018 m
Kilometertiderna + höjdmeter i parantes enligt Strava:
- 8:46 min (216 m)
- 12:47 min (316 m)
- 8:31 min (162 m)
- 8:10 min (169 m)
- 8:22 min (152 m)
Bilder (kommer fler imorgon):
Prisceremonin. Foto: Adam Ekstedt