Detta nya år har ju börjat helt fantastiskt underbart, nästan fortfarande okysst och flyttat hem till sina föräldrar, samt det året som du fyller ett kvartssekel. Dessutom blev man varvad och förnedrad igår, känns som det inte kan bli värre än så. The bottens is nådd som artisten Timbaktu vackert rappar fram, lika vackert var det inte igår när jag i otakt försökte dansa fram på mina skidor. Kände mig lika värdelöst som Brasilien var i första halvleken i fotbolls VM- semifinalen mot Tyskland 2014, 0-5 i halvtid och en totalkollaps. Blev en väldig blygsam 63:e plats i gårdagens helt misslyckade lopp. Jag tog mig åtminstone in i mål, när väldigt många bröt loppet.
Mina sträcktiden, eller snarare skräcktider under loppet
Dagen började ganska dåligt redan från början, ekologiskt hotellfrukost i Örebro, en buffé där man fick leta efter att inte få i sig onödigt socker. Tillagar mer än gärna min egen frukost. Sen blev vi lite sena till Falun, vilket resulterade med få lite uppvärmning och en stor ovisshet vilka skidor jag skulle välja. Att staka var egentligen uteslutet men jag hade två par skidor med fäste. Hann aldrig testa glidet men hade inget riktigt bra fäste på någon av skidorna. Valde tillslut mina klisterskidor Salomon S-Lab, klister täkt med burk låg det på.
Jag fick stå i främsta ledet vid start, men stod bland de sista åkarna i det ledet. Detta gjorde inte så mycket utan jag var riktigt seg vid start, blev snabbt smalt så att hänga med var inga större problem när det ändå trycktes ihop. Men när det enbart gick till två spår så hamnade jag bakom två åkare som skulle få en sengångare att se snabbt ut. Lyckades ta mig förbi dom emellan spåren och fick tok köra för att hänga med den stora tätklungan. Märkte då att jag knappt hade något fäste. Efter första långa stigningen bar det nerför efter en sväng. Till min stora förvåning låg det ett skyddsnät över samtliga spår. Blev tvärstopp och vissa låg som fiskar i nätet, medan jag själv kunde komma förbi ganska smidigt, men tappade tid jämtemot täten. Konstigt nog såg jag ingen som bröt några stavar där och inte heller någon som bröt några stavar under resterande av tävlingen, trots den tuffa tekniska banan. Jag klarade också mig undan för stavbrott men märkte att redan i första utförskörningen att jag hade inget vidare glid. Då tyckte jag ändå att jag var tekniskt överlägsen jämtemot mina konkurrenter som jag åkte med, d.v.s. elitmotionärer/motionärer, det var den nivån jag lyckades åka på igår. Den enda som jag kan komma på som hade lika dåligt glid som jag var Mattias ”Z” Carlzon, han var nämligen den enda som jag kunde hänga på utför de längre glidpartierna.
Vi åkte sju varv och på varje varv åkte fler åkare ifrån mig som jag inte lyckades haka på. Dock tog jag fler placeringar varv efter varv, då en hel del åkare bröt loppet. Jag brukar aldrig bryta lopp och inte denna gången heller, trots ständigt kraftig huvudvärk under hela loppet. Jag brukar nästan aldrig har huvudvärk annars. Banan vi åkte visade omkring 1000 höjdmeters togs men att banan bara var cirka: 34 kilometer lång, enligt många diverse Suunto- sportklockor. Men har sätt att vissa andra fabrikat visade mindre och färre än så. Arrangörerna gjort ett jättebra jobb att få till en bana på Lugnet. Det sägs att det var första långloppet nånsin som gick på/omkring Lugnet. Om jag inte minns fel så var det ett femmilslopp med hyfsad namnkunnigt startfält som körde och plågade sig i början av mars. Det var trångt bitvis på banan och många incidenter till följd. Jag själv höll mig på benen men jag har åkt på betydligare tuffare banor än banan igår. Sen var jag glad över att jag åkte på mina kombipjäxa från Alpina. Fick bromsa någon gång för att köra in i någon varvad åkare, annars inga större problem. Långlopp i söder brukar vara ännu tajtare och svårare att åka om.
Stort tack till supporten från min klubb IF Ski Team Skåne, bra stöd och lyxigt att ha Håkan som serviceman, tyvärr funkade varken jag eller material men lagningen var av toppklass. Fick också fina hejarop från många bekanta från tiden då jag bodde i Falun, inget som hjälpte rent resultatmässigt men det värmer i själen ändå. Riktigt bra arrangemang annars som Martin Holmstrand var tävlingsledare i. I övrigt var vi två till från klubben som fullföljde och åkte bra, Freya och Oskar. Freya blev 2:a i 21 km- klassen medan Oskar hamnade två placeringar bakom mig och nästan exakt tre minuter efter mig. Lägg då till att Oskar troligtvis är den förste som åkte på Madshus Redline på tejp i en tävling. Jag själv hade väl åkt fortare på mina gamla Skintec. Det var tydligen ingen som lyckades fånga mig på bild igår och det kan man förstår, det var ju ingen vacker syn direkt. Rekommendera att titta och läsa storbloggarna Adam Steens– och Erik Wickströms summeringar av deras lopp och för att se bilder. Själv så såg jag mig i ett klipp på SVT, det var lätt att sig mig i min vita dräkt som var den enda som inte kunde staka. Jag har förmodligen glömt hur man gör. Få en ny chans i Tranemoloppet på onsdag som är nästa tävling.
Musklerna känns ganska bra idag men är väldig trött och hängig, nästan så man hoppas på sjukdom för att ytterligare har en anledning om varför det gick så dåligt igår. Sov till elva och tog då min vilopuls, den var högre än normalt men inte tok hög. Ska ta vilopulsen regelbundet nu några gånger per dag framöver, få se hur det blir, kanske inte blir något Tranemolopp trots allt. Var säsongens första långlopp igår och precis som tidigare år har jag haft väldigt låg puls på dessa tävlingar. Igår hade jag ett snitt på 82 % av max och då saxade/sprang uppskattningsvis 20 % av tiden, då borde pulsen vara skyhög. Just 82 % av max hade jag på upploppet, trots jag försökte köra allt vad jag kunde. Få se hur det blir framöver, ta dag för dag nu. Idag blir det nog en promenad, har ingen lust att träna alls. Ska jag fortsätta måste jag flyttat norrut väldigt snart, senast nästa vinter, annars kan jag lika bra syssla med något annat.
Fick i alla fall en medalj, sånt fick man om man fullföljde loppet.