Mäktig bild, jag på väg uppför näst sista backen och Downhill cyklister är på väg nerför densamme. Foto: Järvloppet

Dags att summera dagens tävling i den härliga men tuffa terrängen i Hälsingland. Blev en säker vinst och nära att slå Anders Södergrens banrekord. Trevligt, bra och roligt lopp på alla olika sätt och vis.

Resultat Järvloppet 2017

Eftersom jag inte har sprungit långt på flera år så var jag osäker hur mycket man skulle värma upp och hur länge benen skulle hålla att springa så långt och länge. Senast jag har sprungit så långt eller länge var Stockholm Trail för tre år sedan, ett ganska flackt traillopp som var 21 kilometer långt. Dessförinnan har jag sprungit två halvmaraton, ett misslyckat maraton och ett Lidingölopp, men det var många år sedan. Faktum var att man nästan var mer osäker inför denna starten än ett VM eller SM lopp på skidor. Den stora anledningen var att jag inte visste hur kroppen skulle hantera det tuffa loppet. Har visserligen sprungit en del bra längre pass i sommar men att tävla är något annat. Samma sak med om man skulle ha vätska eller inte men valde att bara ta med mig en gel och dricka en mugg på varje vätskestation.

Jag valde att värma upp i drygt 20 minuter och la in några fartökningar, kände att det var tillräckligt. Mötte upp min bror Johan strax innan start och förberedde det sista innan start. Hade inte jättekoll på vilka som skulle vara med i startfältet för 21 kilometers loppet. Efter någon knapp kilometer var det någon bakom som sa ”öka” och jag förstod att det var min bror som jag mer än gärna släppte förbi och sen drog vi ifrån de övriga. Kul scenario och efter en kort stund gick jag om igen och försökte hålla ett stabilt tempo, både uppför och nerför för att vi skulle kunna dra ifrån och fortsätta hålla ihop. Gick bra till första vätskestationen efter cirka 5,5 kilometer men sen började Johan ha svårare att hålla ihop men försökte springa så snabbt så han ändå kunde dra nytta av mig. Men efter strax nio kilometer sprungna så ökades avståndet till Johan och jag tänkte att det nog är bäst att vi kör på i eget tempo. Jag hade fram till då legat på tröskel uppför och resten A1 och faktiskt lite A1 när det var mycket utför.

Passerade milen på 49 minuter och var på en av de högre punkterna på den kuperade banan just där och då. Jag kunde t.o.m. njuta av utsikten man hade stundtals. Efter elva kilometer var det vätska igen så jag tog en mugg sportdryck där med och pinnade på bra de kommande kilometerna där det gick ganska mycket utför innan det gick uppför en del igen. Var väl först här det börja kännas lite jobbigt för benen att springa utför, på platten och uppför gick det fint att springa på fram till den tredje vätskestationen och ytterligare några kilometer till innan det började värka i vaderna. Var väl med ungefär 3-4 kilometer kvar när man kom tillbaka till Järvzoo det inte kändes lika lätt uppför heller. Såg förresten inte ett enda djur inne i zooet trots man sprang en hel del längst stängslet till densamma. Väl på toppen av Järvsöbacken (slalombacke) så var det först mycket utför och sen en brant knix uppåt innan det gick brant utför på stig länge. Sen kom den berömda Trappstigen som också var ett bergspris. Jag hade sparat mig för att kunna ta hem det priset. Hade fram till dess inte gått över tröskelpuls en enda gång, d.v.s. att jag låg aldrig på mjölksyra förrän jag kom till den backen eller snarare trappan som var den sista uppförstigningen man hade kvar innan man var i mål. Tyckte jag hade svårt att köra på bra i Trappstigen men tog hem det priset på tiden 3:32 minuter och var smått otroliga nästan en minut snabbare än 2:an i loppet. Trappstigen mätte fina 100 höjdmeter på 400 meter i distans, vilket ger en snittlutning på 25 %, brant det i slutet av ett lopp. Var riktigt trött på toppen men hade sen bara utförslöpning där jag tog det ganska piano då jag visste jag skulle vinna och men också missa banrekordet. Precis när jag hade sprungit klart för dagen nerför så vände man upp till mål och det var då jag fick lite kramp i insidan vänster lår. Tog det lugnt även uppför in i mål och kunde glatt och lugnt ta emot segerkransen av modell mindre strax innan jag gick över mållinjen för en segerintervju. Strax efter målgång så hejade jag fram Johan och även Konrad som precis som jag vann överlägset den kortare klassen. Efter målgång fick vi reda på att banorna var lite förlängda än tidigare år och därför missade båda jag och Konrad banrekorden. Trist men det kommer väl fler chanser.

Nöjd över prestationen och att jag sprang så säkert och stabilt som jag gjorde. Hade kunnat ta banrekordet om jag sprang på från början men å andra sidan så kunde jag sprängt mig där och då med. Men jag hade aldrig någon energidipp alls utan det var för lite ovana muskler att hålla på så länge. Enligt arrangören skulle loppet ha 1050 höjdmeter men jag hade 900 höjdmeter enligt min Suuntoklocka. Springa uppför går väl men springa nerför så många höjdmeter i hög fart sliter. Kuperingen och terrängen var riktigt tuff, inte många enkla passager fanns det överhuvudtaget. Kan liknas som fjällmaratonloppen (27 K eller 43 K i Vålådalen) om man nu ska jämföra med andra lopp. Få också ge en eloge till arrangörerna, trevligt evenemang både innan och efter loppet och väldigt bra snitslat utmed banan. Kommer gärna tillbaka nästa år men nöjer mig nog med denna distansen, ultran som sprangs tre varv verka vara lite väl styvt för undertecknad. Jag är full beundran för de som springer dessa lopp.

Data från loppet:

• Tid: 1:45:09 h
• Distans: 21,53 km
• Snittempo: 4:52 min/km
• Snittpuls: 161 (83 %)
• Maxpuls: 175 (90 %)
• Höjdmeter: 895 m

Hade låg puls för att vara ett lopp, nästan lägre än när jag har tävlat i långlopp på skidor. Min fysiska kapacitet kan man inte klaga på, hade det varit någon mer jag kunde  springa med eller känt mig mer jagad så hade man kunnat ta det där banrekordet. Anders Södergren är och var framförallt då (2015) i väldig bra form och faktum är att jag var 13 minuter förre banrekordet för damer och då är det ändå Ida Nilsson som har det och hon är ju knappast dålig. Bra kvitto hur som helst att träningen ger bra effekt. Är faktiskt exakt ett år sedan jag fick strul med hjärtat så jag är fortsatt evig tacksam att det fungera väl varje dag.

Efter loppet tog vi det lugnt innan prisutdelningen skulle tas vid, jag och Johan åkte iväg och plockade blåbär, ständigt dessa bär. Johan slutade tillslut fyra och var drygt tio minuter efter mig, inte illa av en som tävlar i rodd. Han ska förövrigt åka på VM senare i höst, så det blir den andre familjemedlemmen som kommer lyckas få vara med på ett VM, mäktigt. Vi träffas inte så ofta så det var kul att hänga med brorsan en halvdag, fick t.o.m. lite kvalitétid mitt under loppet. Man ska ju ta vara på tiden säger man. Var även väldigt roligt att ha med sig Konrad under denna halva helgen. Också ett stort tack till familjen Nilsson i Arbrå, där hade vi det bra med husrum och mat i massor.

Starten av loppet, jag och Johan startade bredvid varandra med nästan samma startnummer med, fler bilder utlovas imorgon. Foto: Järvloppet