Sprang idag Peak Performance Vertical K, det var sista dagen om man ville vara med i tävlingen. För att vinna var jag tvungen att springa en minut snabbare än förra året, för Petter Engdahl hade noterat 41:23 minuter tidigare i veckan. Jag satsade åtminstone friskt och låg jämnt första kilometerns innan det gick sämre, men man minns inte en fegis.
Förberedelsen tills idag har knappast varit gynnsamma, det var de inte när jag satte tävlingsrekordet i Hallstatestet heller men att kliva upp tidigt och börja jobbar strax efter fyra, med redan för lite sömn i bagaget var inte det bästa. Dessutom mådde jag illa under hela bilresan till Åre, hem också för den delen. Jag var också tvungen att hämta ut ett kort för att kunna registrera tiden upp, de öppnade först kl: 12 och när man väl var där så strulade det en massa innan jag fick ett aktiverat kort. Däremot så har min tid inte registreras på leaderboarden på deras hemsida heller för den delen, även om jag gjorde precis som man skulle och så. Få se om jag få vara med i tävlingen eller inte. Eftersom det lovades varmt väder så ville man springa så tidigt som möjligt, men kom inte iväg förrän kl:13 och då hade man inte hunnit äta lunch heller. Lägg då också till att jag fick kramp i ena vaden på uppvärmningen, då jag sprang med Therese en bit. Ni förstår, det fanns många skäl att misslyckas och jag var inte speciellt pepp att dra genomföra det här lidandet.
Trots allt så kom jag iväg, pulsen kom upp bra och det kändes faktiskt bra och kontrollerat. Fortsatt bra i slalombacken och kunde springa på fint hela vägen utan att gå någon gång, passerade även första kilometern på åtta minuter och låg helt jämn med Petter där. Sen började misären, eller snarare gjorde jag ett stort misstag då jag upp mot Hummeln, den brantaste passagen på banan. Jag tänkte avlasta benen och använda repen med hjälp av armarna så mycket som bara gick, det gick verkligen åt helvete. Jag blev bara tröttare och det gick väldigt långsamt, här tappade jag och hade sen svårt att springa när man väl kom till halvtidspasseringen vid Hummeln, som egentligen inte är riktigt halvvägs.
Jag började få upp hoppet en aning uppför trapporna, men det hoppet släcktes ganska snabbt, då jag fick börja gå på slutet. Efter trapporna väntades mer lättlöpt- terräng, där det ibland var nära platt och t.o.m. lite nerför. Väldigt lite nerför ska tilläggas. Jag tänkte att jag skulle försöka springa så mycket som möjligt, och undvika gå. Jag visste också att jag sprang väldigt bra sista halvan, då jag noterade tiden 42:24 minuter, då gick jag väldig lite. Det gjorde jag idag också tyckte jag, men troligtvis så sprang jag för långsamt helt enkelt. Förstod detta snabbt och blev less. Jag sprang om mycket folk, jag skulle gissa att jag sista kvarten sprang om nära 200 stycken. Ska jag vara ärlig så var det inte den snabbaste vägen jag fick ta alla gånger, men så kan det faktiskt bli när det är tävling med.
Bestämde mig att klara åtminstone sub 47, från kabinbanan och upp till toppen. Detta klarade jag av och kände att det fanns lite kräm kvar trots allt, men ville samtidigt inte riskera alltför mycket. Jag hade god marginal till 2:an som just då var Emil Jönsson Haag. Kom i mål i alla fall på 46:27 enligt Strava, själv så hade jag 46:46 minuter men tror Stravas tid är mer korrekt då det tog tid att ta sig till själva tävlingsstarten och att det tog några sekunder till när man skulle registrera tiden på toppen, även där några extra meter till registreringen.
Jag hade som mål att spänna bågen och verkligen utmana att vinna det här året, även om jag varken hade form eller tron på det just nu och idag. Det höll i en kilometer, där jag och Petter sprang helt jämt. Tappade sedan i slutet av slalombacken (32,4 % lutning) upp till Hummeln en minut på min bästa tid och 15 sekunder efter min bästa då jag sprang upp på 45:14 minuter. Förra året då jag sprang på 42:24 minuter så sprang jag faktiskt långsammare än idag men la upp loppet annorlunda och gick bra därifrån och in i mål. Men som sagt var jag inte intresserad av att komma in på 44 minuter om jag ändå inte hade vunnit. Man måste ju våga satsa, även om utgångsfarten kändes bra ändå.
Men genom rep- partiet och upp mot Hummeln (43,6 % lutning) så tappade jag över två minuter mot Petter (kilometer två) , i princip lika mycket på kilometer tre, sen lite mindre på slutet men då kände jag att det fanns lite mer krut i benen igen. Mellan Hummeln och toppen så tappade jag själv nära tre minuter från förra året. Jag tyckte som sagt att jag sprang nästan lika mycket som förra året men tydligen sprang jag för långsamt. Underlaget var också sämre än förra året, fler blöta partier idag än då.
Lite data enligt klockan:
- Tid: 46:27 min
- Distans: 4,81 km
- Snittpuls: 175 (90 %)
- Maxpuls: 183 (94 %)
- Höjdmeter: 1030 m
Efter detta mandomsprov så sprang jag ner till liftarna för att ta mig neråt, kabinbanan går/gick tydligen inte så det blev två andra liftar ner och sen en knapp kilometer löpning till bilen i Åre. Sen åt jag och Therese lunch, gick lite i affärer och sen glass innan vi for hem.
Summering av dagens insats är att jag försökte öppna offensivt, men behöver nog träna på längre backar, Gustavbergsbacken i all ära men den tar ju slut på knappt tre minuter. Bättre förberedelser kan man ha, men mest irriterad att kortet inte aktiverades och att tiden bara sprang iväg innan man själv kom iväg. Ska jag vara ärlig så har väl den senaste månaden inte känns så bra, har fått betala den höga belastningen man hade i maj och juni när det kom till jobb och träning. Få hoppas jag få till mer träning, men också mer vila framöver. Ryggen kändes jättebra idag, vristen helt okej men fick ont i en arm istället, kanske kan förklaras av allt klättrande på rep som jag skulle envisas med. Det här blev ett långt inlägg men mycket siffror, teorier o.s.v. Vill man nörda in sig mer så kan man följa mig på Strava, för där kan man se ännu mer siffror och statistik om man nu vill det.
