Så här ligger inte folk efter ett Vasalopp! Foto: Håkan Huselius
Då är säsongens sista tävling gjord på snö. Det var ett rent helvete. Men det är så det ska va när man åker en klassisk femmil med individuell start i klassiskt stil. Det är så det ska vara, inget kramkalas på klungor på 200-250 som i årets Vasalopp, där led 1 åkare var uppe och finåkte i täten. Nä, en femmil är något helt annat. Du kämpar dig igenom 50 kilometer i tuff terräng och kämpar mot trötthet och demoner mest hela tiden. Du önskar att du vore hellre död än levande när du åker en femmil. Man får verkligen kriga. De kallar Leksands IF för krigare, men i en femmil är alla krigare. Tror nog inte de behöver sälja någon gatsten till nästa säsong men en annan borde sälja en av sina gatsten från Stockholm Challanges tävlingar de senaste åren, för att finansiera en fortsätt satsning. För att hamna på 58:e plats i ett SM som idag tjänar man inga pengar på. Men som skåning få man hejarop som ingen annan får och det är värt mer än pengar.
Dagens herrstart startades inte förrän kl 12:15 idag, därför fanns det mycket tid innan man skulle börja åka. Ganska dum tid då man ofta åter lunch vid den tiden. Jag och Håkan drog upp till Dundret och tittade på damernas tremil. Testade sedan det enda skidparet som jag fått uppvallad av Swix, så tack för det. Åkte sedan lite på banan innan det var dags för start. Vi skulle åka på den tuffa 5 km världscupsbanan plus 3,3 km på en mer lätt åkt flackare del, blev mycket stakning där.
Jag startade som 12:e åkare denna gråa dag i Gällivare. Starten gick och jag åkte i ett stabilt tempo som jag tyckte var bra. Hade bra fäste och kunde åka avslappnat. Märkte direkt att mina skidor inte gled bra. Valde fel par med facit i hand. Hade för tjockt lager med klister och med skärande rill var det inte det bästa att ha denna dag då snön var kall och det var inte förrän senare i loppet som de gav nytta, då det blev varmare och solen trängde sig fram lite. Sprintesset Johan Edin kom ikapp mig redan efter tre kilometer. Han gled förbi i fartställning och jag tokstakade för att hänga med utan resultat. Det snurrade inga bra tankar just då. Samma sak var det sen när ytterligare en åkare kom ikapp mig och jag hade inte en chans att hänga med. Tuggade på ut på varv två och Jesper Modin bara flög förbi utför. Likaså de andra kanonerna som Daniel Rickardsson och de andra som startade i slutet av det drygt 70 mans stora startfältet. Alla kom inte till start och en del bröt loppet. Vem vill inte bryta ett sådant här tufft lopp egentligen? Man är ju mer eller mindre död mest hela tiden och när benen är fulla av mjölksyra så ska det svängas och jävlas med en.
Redan efter två mil fick jag kramp i triceps, i båda faktiskt. Sa åt Håkan att han skulle salta min sportdryck. Det gjorde han och jag trodde han hade brutit salt i någon polsk saltgruva, för nästa drickalangning fick en jävel med mycket salt i. Detta räddade mig att jag kunde genomföra loppet. Tre mil med kramp hade jag inte listat ut hur jag skulle ta mig igenom. Började därför gå ner i tempo och åkare efter åkare bara åkte förbi utan chans eller möjlighet att hänga med. Började få ordning med krampen och kunde höja intensiteten på de två sista varven av sex. Blev också glad att jag kunde hänga med en kille från Åsarna som hade startat 11 minuter förre mig. Det var Victor Hallquist och det var trevligt att ha lite sällskap. Trevligt att få lite draghjälp men killen är liten så jag märkte ändå av motvinden när han var uppe och drog. Fick släppa lite ut på sista varvet men kom ikapp Victor igen och även Trillevallens Olle Jonsson. Skönt mentalt att kunna köra om åkare, framförallt när alla andra hade åkt om mig tidigare. Förlorade sedan spurten mot Olle men var glad att komma i mål. En femmil är lika befriande som för en sju resp. tiokampare har gått i mål efter deras sista gren.
Loppet i siffror:
- Distans: 49,21 km
- Tid: 2:34:11
- Snitthastighet: 19,2 km/h
- Maxhastighet: 45,4 km/h
- Snittpuls: 166 (86 %)
- Maxpuls: 185 (95 %)
- Höjdmeter: 1350 m
Kom in på plats 58:a och hade två andra efter mig, precis som ifjor. Det var den bästa femmilen med råge, så det är ju bra. Mina andra två var jag 42, resp. 32 minuter efter segraren, idag 25:55 minuter. Det går på rätt håll i alla fall. Har fortsatt problem att hålla jämn hög puls i långloppen. Höll omkring 90 % i snitt första två varven, sen drogs den ner när jag var tvungen att sänka farten p.g.a. kramp. Trots ökningen på slutet var pulsen på en nivå runt A2 i stort sätt hela sista milen. Hade ändå min högsta snittpuls på ett långlopp. Hade troligtvis fältets bästa fäste men hade samtidigt det sämsta glidet. Försökte sladda bort i de många sladdkurvor som det fanns, men det försvann verkligen ingenting. Åkte med min stukande tumme och det gick bra. Kan Gunde åka med bruten arm i en femmil så kan väl jag åka med en invalidtumme. Känner att jag behöver förbättra min stakteknik, den är inget vidare. Trist med att få kramp så tidigt trots jag drack omkring två liter vätska, mestadels sportdryck med lite liquid på sista halvan av loppet och även lite Pepsi faktisk. Hade energi under hela loppet men den där Pepsin gav en fin kick. Tro att det inte var det bästa att se damtävlingen innan min egen tävling. Tror det slukade en hel del energi. Skoj att ha med coach Håkan och tack för grym service. Men till nästa säsong hoppas jag att vi är fler skåningar som är ute och tävlar. Kul att vara med att åka idag som var vinterns sista tävling för min del. Nu blir det lite vila men jag ser redan framemot kommande säsong och även den stundade rullskidsäsongen.
Fick hjälp efter målgång, hade svårt att resa mig, hade kramp i hela kroppen och kände mig inte som 24 år, inte 25 heller som jag är snart. Foto: Håkan Huselius