Vårt lagnamn under gårdagens Växjömaraton var ALS stoppar inte oss, och det gjorde det inte heller då vi efter lite materialstrul klockades av på 5:43 timmar. Jag kände själv att en livsviktig tävling fick en annan innebörd. Man har själv tävlat i flera år på olika tävlingar från gräsrotsnivå till stora evenemang som Paralympics men aldrig har gårdagens tävling varit en livsviktig tävling och vill samtligt tacka för all support och att gårdagen blev till verklighet.
Allt började med att jag såg Danny var med i Malou efter tio förra hösten och Danny hade en önskan att kunna genomföra ett maraton, det var då jag hörde av mig och sa att vi skulle springa ett maratonlopp tillsammans. Vi har sprungit mycket tillsammans förut, speciellt under de åren (2010-2013) vi pluggade till Landskapsingenjör i Alnarp. Sist vi sprang vill jag minnas var för fyra år sedan i just Växjö och delar av banan vi sprang igår sprang vi även den gången för fyra år sedan. I våras var jag och hälsade på Danny tillsammans med hans familj i Växjö och vi planerade att springa Växjömaraton ett halvår senare och så blev det.
Efter fått en del instruktioner att få vara med så fick vi som skulle springa med Danny att vara med i motionsklassen, jag och Danny skulle genomföra hela maratondistans på drygt 42 kilometer. Även Johanna och Pierre (vars efternamn jag inte vet) sprang med en del och trots de aldrig sprungit så långt i sina liv så spräckte de sina respektive rekord i att springa långt, stort i sig. Även Dannys sambo Johanna Strandberg var och cyklade med oss under hela loppet. För min egna del så kändes det en aning speciellt att tävla då det inte handlade om att prestera på topp och plåga sig till en så bra placering eller tid som möjligt, skönt på ett sätt då min löpning senaste månaden varit i mitt mått skrämmande bedrövlig, fast jag få erkänna att jag var sugen på att springa på från och till och speciellt när de som började varvar oss kom ikapp och förbi oss. Eftersom det blev en del kisspauser i skogen för min del så fick jag sprinta på ett par gånger och hade som snabbast ett tempo på 3:30 min/km, ungefär vad gårdagens vinnare hade i snitt under hela maratonloppet.
Redan från start så tog vi jumboplatsen och fick fixa till Dannys nummerlapp, sen klä på honom lite mer, blir kallt när man bara sitter ner så länge utomhus som han fick göra igår. Jag själv valde att springa i korta löparshorts, en väldig tunn underställströja och en ALS t-shirt, var lite kallt för min del i början men det fungerade över hela distansen väl. Efter lite stopp så passerade vi 1:27 timmar efter två av åtta varv runt Växjösjön som nog få anses som en av landets flackaste maratonlopp, jag hade 40 höjdmeter totalt enligt min klocka. Pierre gav upp då och vi andra fortsatte ett varv till innan Johanna vilade ett varv innan hon fullföljde det 5:e varvet och fick totalt ihop fyra varv och ett halvmaraton, imponerande då hon endast sprungit åtta kilometer som längst tidigare. För min egen del kändes det lite i vaderna men blev lång vila då Dannys permobil skulle laddas för att kunna fortsätta distansen ut, här passade jag även på att äta en tunnbrödsrulle och drack Coca cola, första energin efter tre timmars löpning. Vi fortsatte sedan men fick in i depån igen efter bara ett varv, vi fick byta permobilens batterier, ett depåstopp som varade längre ett Formel-1 depåstopp minst sagt. Vi fick ihop det hela och tiden började bli knappt för att hinna att genomföra innan maxgränsen på sex timmar. De två sista varven gick klockrent, Danny maxade sin permobil som går 10 km/h som fortast och bara rullade på över samtliga farthinder det fanns för honom lite här och där. Tog drygt en timme de sista två varven och vi hann även passera två äldre män på spurtvarvet och kom i mål där hela dagens team stod och väntade känslosamt på oss. En fantastiskt upplevelse.
Under hela loppet var jag oväntad pigg hela tiden, hade inte en enda energidipp, även om jag troligtvis drabbades av vätskebrist på slutet då pulsen var närmare 20 slag högre då men det berodde delvis att det gick fortare också. Måste bli bättre på dricka tidigt även det var lugn intensitet för min del, jag drack sportdryck, Coca cola, åt en tunnbrödsrulle och ett wienerbröd under loppet men kände mig trots allt inte hungrig. Till skor valde jag att springa i mina tunna Haglöfs L.M.I. low, har egentligen inga andra löparskor för asfalt än dem och var lite orolig att jag kunde springa så länge i dem men det gick fint, var egentligen bara sista kilometerna jag kände mig lite mör i benen och hade inte lika lätt löpsteg då än tidigare. Enligt Strava så var vi ute i 4:36 timmar i effektiv rörelse så drygt en timme stod vi still av olika anledningar, detta resulterade i en snittpuls på 118 (61 %). Det här var mitt 3:e maraton någonsin, mitt första var Sala Silvermaraton 2010 där jag väggade efter halva loppet och det var en ren skräck sista halvan och efteråt bra länge. När jag hade hjärtproblem hösten 2016 så gick jag ett maraton på 5:45 timmar på fastande mage den gången om jag minns rätt, ganska precis två år sedan jag gjorde det.
Få tacka alla som varit med och stöttat i detta projekt, allt från släkt och vänner till alla som hejade längs med banan, träffade bl.a. gamla bekanta, någon som följer min blogg men det kanske häftigaste var när en äldre man rullade in med sin rullator när vi skulle byta batterier och cashade bokstavligt talat sitt bidrag till Danny och ALS forskningen, en fin händelse som man tar med sig. Var även häftigt att följa loppet längre bak i fältet, följa veteranerna och de vanliga motionärerna som kämpade sig igenom maratonloppet. Även tacksam att arrangörerna gjorde att vi kunde genomföra detta och det var mest logiska att välja just Växjömaraton då Danny bor och kommer ifrån Växjö. Vad som kan tänkas hända framöver vet jag inte men ska försöka auktionera ut lite saker och ting närmsta tiden och jag hoppas på att fler vill ge bidrag för att stödja ALS och dess forskning.
Bilder
